Capture Love

Capture Love är en Ideèll organisation som arbetar med och för familjer som har drabbats av en livshotande sjukdom. Organisationen består av professionella barn och familje fotografer, designers och övriga sponsorer som bidrar med sin tid och kunskap. Capture Love har som mål att genom fotografi skildra er  och fånga er vardag som familj. Med kärlek , hopp och glädje . Utgångspunkten är att fotograferingen sker i hemmet och i en miljö i närheten där alla känner sig trygga. Varje familj som kontaktar Capture Love blir tilldelad en fotograf som bor i Göteborg med omnejd. För familjerna är denna tjänst helt kostnadsfri. Ingen motprestation krävs. Organisationen drivs genom sponsorer och bidrag.

*All information/texter/bilder på denna sida är copyright av Capture Love och får inte kopieras eller spridas utan tillstånd*

Har du frågor om Capture Love är du välkommen att kontakta oss.

"Capture Love is a non-profit organization working with and for families who have suffered a life-threatening illness. The organization consists of professional familyphotographers, designers and other sponsors who contribute their time and knowledge. Capture Love's goal is that through photography preserve the memory of a loving family and the joy that exists between family members. The premise is that the shoot takes place in the home and in an environment around where everyone feels as secure. Each family who contact Capture Love gets assigned a photographer who lives in Gothenburg. For families, this service is completely free. No consideration is required. The organization is run by sponsors and grants.

* All information / texts / images on this site are copyright of Capture Love and may not be copied or distributed without permission *

Have questions about Capture Love, please contact us."

Det är helt valfritt om man vill publicera här på Capture Loves blogg. Det är några som väljer att inte göra det, och det finns inget tvång till det. Vill du dela din historia för att stötta och hjälpa andra , eller bara för att det är skönt att berätta, så hjälper vi dig med det tillsammans med era bilder som vi tagit på er. 

2014

Ett fantastiskt fint projekt!
Julia Ågren, 10 år från Örnsköldsvik är en av deltagarna i den avslutande delen av det konstnärliga projektet Läkekonst.

Hon säger bland annat att hon glömde bort att hon var på sjukhus när hon höll på med musik och skrivande.
http://www.vk.se/plus/1342463/julia-glomde-bort-att-hon-var-pa-sjukhus?pak=oyTGhrCFSV79P8QJnkSKEDqKgsbrA%2F2dS%2Fy3pkgu2VflI%2BPR3w%2F8kyBe6emexg%3D%3D

Läs hela inlägget »

Fotograf Helena Kyrk

Som en stormvind mötte jag denna fantastiska tjej, Julia.  Jag är född och uppvuxen i Örnsköldsvik och det gav mig möjligheten att träffa er, Tack! Du har berört mig så, och jag är så glad att jag fick träffa dig och din underbara familj. Vilka styrka som ligger bakom. jag är mållös och det hör inte till vanligheterna. Jag är så glad att vi fick till det trots det utlovade vädret av blixtar & dunder. Precis när vi var färdiga så kom det norrländska ovädret och himlen öppnade sig. Det var liksom meningen att jag skulle få träffa dig och fånga den magi jag såg hos dig och din familj. Glädje kärlek & en enorm styrka!
Kramar i massor
Helena

Varje år drabbas ca 300 barn av cancer och hela familjen kastas in i cancervärlden.
Ifjol var vi en av dem. Julia hade haft ont i knän och rygg sedan mitten av sommaren. Provsvaren visade bara på något förhöjda infektionsvärden. 

Läkarna trodde det kunde vara schlattersknä, nåt barn kan få i den åldern men som växer bort, eller växtvärk. Efter varje besök skickades vi hem med en ny värktablett.
När vi till slut fick komma till barnmottagningen hade Julia så ont att hon började få problem att ta sig upp för trappan hemma.

På barnmottagningen träffade vi en barnläkare som verkligen tog sig an Julias problem. Massa olika prover togs och även en ryggröntgen. Ryggröntgen visade på förändringar i kotorna, men VARFÖR visste de fortfarande inte. 

Julia hade nu så ont att hon behövde hjälp att komma ur sängen, med påklädning och dusch. Morfintabletterna hon åt hjälpte inte längre.
På magnetröntgen av ryggen visades tydligt att hon hade kotkompressioner. 
Oron tilltog. Våran tidigare virvelvind och busfrö till flicka var nu oroväckande stilla och nedstämd. 
En barnonkolog i Umeå hade tittat på röntgenbilderna och tyckte att ett benmärgsprov skulle göras för att utesluta leukemi.

Den 21 oktober 2013 åkte vi därför till Umeå. Där satt vi nu i ett rum på avdelningen och väntade på att få höra att de fått de prov de skulle, så vi kunde åka hem och få svar om några dagar.
Julia var otålig och tyckte vi skulle fara ändå. 
För att få tiden att gå vandrade vi i korridoren och pratade med några föräldrar vars barn var inlagda. Det var så jobbigt att se de kala huvudena och håglösa blickarna hos barnen. Stackars dem och föräldrarna, men vi skulle ju bara få höra att de fått de proverna de behövde och åka hem, trodde vi.
När läkaren kom in bad han oss sätta oss ned. Det preliminära provsvaret hade visat på leukemi och han ville att vi skulle stanna för de ville starta behandlingen så snart som möjligt. 
Näää, jag ska hem säger Julia och reser sig för att gå.
Om du åker hem nu utan behandling kommer du att dö, svarade läkaren lugnt.

Det konstaterades att Julia hade ALL, akut lymfatisk leukemi. Samtidigt som det var jobbigt att få diagnosen var det även en lättnad att få veta vad som gjort henne så dålig och att de kunde göra något åt hennes problem. ALL har ändå en god prognos med 86 % överlevnad, men varför barn får cancer vet de ännu inte.
Den första månaden var som en dimma. Kuratorn var ett stort stöd som hjälpte oss styra upp allt det praktiska utanför sjukhuset.

Vi hade tur att få åka hem på permis över helgen redan efter 2 veckor och att vår krigare fortfarande mådde ganska bra. Nu kunde hon gå med hjälp av en rullator och behövde inte längre rullstolen som från början.
Det var även kul att hon var så pigg att hon kunde vara med när konsultsköterskan från barnavdelningen och läraren från sjukhusskolan var med och informerade Julias klass om hennes sjukdom och om sjukhusskolan. 
Julia visade sin Port-a-cath för klasskompisarna. Port-a-cathen är en liten dosa som är inopererad under huden och inkopplad i en ven. Genom port-a-cathen kan man sedan ta prover, ge mediciner och dropp. Julia vågade även ta av sig mössan och visa sitt hårlösa huvud, som hon hade varit så rädd för att bli retad för. Hennes klasskompisar ställde många bra frågor och hade kloka kommentarer.
"Man är ju inte kompis med nån för hur de ser ut, utan för hur de är" som en pojke sa. Att höra det värmde mitt mammahjärta <3 . Barn är så kloka.

Efter en dryg månad fick hon en cytostatika som gav henne akut bukspottkörtelinflammation. En ovanlig biverkan av den cytostatikan. Hon blev väldigt dålig och man kände sig så hjälplös när man stod på sidan om och inte kunde göra nåt mer än hålla om och trösta. 
Att se henne ligga helt apatisk, tom i blicken och bara viska fram ord eller inte svara alls var som att se ett helt annat barn.
Den fulla droppställningen, syrgasen och urinkatern gjorde inte saken bättre. 
Man förstod att det var allvarligt när läkare från IVA, kirurger och de som var jourläkare följde med barnläkarna på ronden. Hon var nära att behöva åka till IVA för de ville ha bättre övervakning på henne. Hon hade då vansinnigt ont i magen av bukspottkörtelinflammationen, var behov av blodsockerkontroller varannan timme, hade vätska i buken och lungorna, en cysta i bukspottkörteln och en vilopuls runt 130.
I det läget var jag tvungen att stänga av mina mammakänslor och helt gå in i vårdarrollen för att klara av situationen. Jag är så glad att min syster var på besök och sov över när det var som värst.
Vi hoppas fortfarande att hennes bukspottkörtel ska återhämta sig, så hon slipper de ständiga blodsockerkontrollerna och att behöva ta insulin. Tydligen kan det ta ända upp omkring ett år innan den återhämtat sig.

Personalen hade ordnat så fint på julafton. Det var vår familj och en annan familj som var kvar på avdelningen. 
En jultomte kom med presenter till barnen som var där, även till syskonen. Personalen och de som jobbade på lekterapin hade gjort julgodis och barncancerfonden hade fixat julmat åt oss som var där och även till personalen. Alla satt vi vid långbordet och åt, utom Julia och pojken i den andra familjen för de mådde så illa av matlukten.
Det blev trots allt en fin, men annorlunda julafton

Till nyår hade vi lånat en lägenhet av barncancerfonden. Där sov våra vänner och Julias syskon. Personalen var snälla och kopplade loss henne från droppet så hon kunde åka till lägenheten och vi alla kunde fira tillsammans som vi brukar göra. Efter tolvslaget åkte vi tillbaka sjukhuset.

Efter nästan två månaders boende på sjukhus fick hon äntligen åka hem igen.
Skolan hade ordnat så hon fick hemundervisning när hon inte hade möjlighet att vara i skolan. Det känns så skönt att hon klarat de nationella proven och inte behöver gå om trean.

Trots fantastisk hjälp och stöttning från våra släktingar och vänner så har stunderna med föräldrarna till andra drabbade barn varit ovärderligt. Det är med dom man kan dela med sig av sin upplevelse och verkligen få full förståelse. Det är skönt att kunna prata ut med någon i samma situation men ibland räcker det att i tyst samförstånd laga mat i samma kök, vi vet hur ni har det och ni vet hur vi har det.

Barncancerfonden har också varit helt otrolig. De ser till att sätta guldkant på tillvaron på sjukhuset.
De har finansierat:
Clownerna som kommer och får barnen att skratta och glömma sin sjukdom för en stund. 
Massören som mjukar upp föräldrarnas spända axlar. 
Bildläraren som ger barnen verktyg att utrycka sig på olika vis. 
Syskonstödjaren som finns där för syskonen till de sjuka barnen, men även för de barn vars föräldrar ligger på sjukhuset i längre perioder. Hon finns där på lekterapin om de behöver prata eller hittar på olika aktiviteter så de får komma ifrån sjukhuset för en stund.
På onsdagsfikat får man möjlighet att träffa föräldrar som varit i samma sits och höra deras upplevelser och träffa barnen som gått igenom de tuffa behandlingarna.

Idag är Julia piggare än hon varit på ett år. 
Att åter se henne springa och cykla är en otrolig lycka och känns förhoppningsfullt.
Det är fortfarande lång tid kvar innan den 2,5 års långa behandlingen är över. Förhoppningsvis ska hon slippa cytostatikan till våren 2016.

Det vi har lärt oss av allt detta jobbiga är att även glädjas av de små glädjeämnena. Att se sitt barn äta en matsked mat, inte kräkas på en hel dag eller gå utan att behöva stöttning kan vara lycka

Julias tankar:

Det är tråkigt att vara sjuk, men jag har fått många nya kompisar och det är jätteroligt. Men det är värt att vara på sjukhus när man har så många snälla,roliga och jätte trevliga kompisar där. 
Jenny och Daniel från kulturverket har hjälpt mej och göra en tankekarta som jag har gjort en musiktext av. Med tankekartan har jag fått bort alla mina jobbiga tankar från huvudet. En av mina kompisar från sjukhuset ska få köra i min låt som heter "Dumma Dumma Cancer" 

Läs hela inlägget »

Fotograf Helena Kyrk

Siiiiixten! Sixteeeeen...Var är sixten Stina? Ett brett leende lyser upp hela vardagsrummet! Ska vi gå ut och leta efter Sixten? NU skrattar Stina med hela ansiktet. Självklart ska vi ut och leta efter katten Sixten, hela familjen! Mamma Emelie, Pappa Markus, lillasyster Alice och Stina, finaste Stina. Man blir så där varm om hjärtat när man möts av hennes livsglädje. Vid köksbordet står en fantastisk hembakad kladdkaka,  jag hinner smaka den ljuvliga kakan och sen kommer tårarna.. Jag som brukar kunna hålla en bra fasad utåt, gråter stora tårar. Vilket öde denna familj fått möta och ändå uppvisar dom en sån stor kärlek och glädje, jag är mållös. Tack fina ni för att ni bjöd hem mig till er fantastiska familj.
Många Kramar Helena

Capture love

Familjens egna berättelse

Vår dotter Stina är idag 2 år o 7 månader. Hennes lillasyster Alice föddes 11februari.

www.capturelove.se
www.capturelove.se

Stina var en frisk tjej tills sommaren 2013. En dag började hon bli snabbandad så vi sökte vårdcentral. Efter tre dagar i rad som vi sökt vårdcentral remitterade de oss vidare till barnläkare då de inte hittat några fel. De sa att hon får tänder så vi skulle ge henne alvedon. Men efter att ha sökt tredje dagen tyckte de vi var oroliga och därför skickade oss vidare. På akuten i Varberg var vi i fem timmar o Stina blev slöare. Skickades ner till Halmstad där de har barnavd. Efter 1,5 Tim stannade hennes hjärta oväntat. De gjorde hjärt- och lungräddning i 15 minuter o just när de tänkte avsluta började hjärtat slå igen. När allt va lite stabilare och hon var nersövd skickades hon i ambulans till östra sjukhuset i Gbg.

www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se

När de kom fram stannade hjärtat igen. Då gjordes hjärt- och lungräddning i 45 minuter. Efter mycket dividerande fram o tillbaka mellan läkarna bestämde de sig att fortsätta vården. Hon togs in på operation där de frånkopplade hjärtat så det fick vila. Hennes övriga organ slogs också ut. Hon låg nersövd i totalt tre veckor. Hjärtat slog för sig själv efter nio dagar så den tionde dagen sydde de ihop bröstkorgen. Alla organ har återhämtat sig. Dock gjordes en magnetröntgen av hjärnan först efter tre veckor då det visade sig att hon fått stora permanenta hjärnskador.

Vår värld rasade samman. Det visade sig att hon fick ett "vanligt" förkylningsvirus som olyckligtvis satte sig på hjärtmuskeln. Det var orsaken till att det började. Efter totalt fem månader på sjukhus kom vi hem 16 dec. Då med sex personliga assistenter dygnet runt.

www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se
www.capturelove.se

Om framtiden vet vi inte så mycket, men tar varje dag som den är och lever i nuet. Vi försöker se och fokusera på det Stina kan. Livet är tufft och orättvist, men många stunder är väldigt fina tillsammans med henne och vi kämpar på tillsammans. Vill att både hon och hennes syster ska få ett så "normalt" liv som det bara går. Stina är en enveten, rödhårig livsglad tjej, utan de egenskaperna hade vår lilla kämpe inte varit hos oss idag.
Emelie & Markus

Skänk pengar till Hjärnfonden

Här finns en länk med en litet bildspel med musik; 

 

www.capturelove.se
Läs hela inlägget »

Fotograf helena Kyrk

Jonte 13 år väntar på lungor.. Jonte har väntat på lungor sen han var liten. En sån superhjälte som alltid bär med sig sitt syre var han är går. Han skrattar och ler med bus i blicken med en sån värme att man bara vill plocka upp honom i famnen och aldrig släppa. Jag fick det stora nöjet att umgås med familjen Ivarsson en weekend i Säfsen. Christer Rosèn (VD Säfsen) och som är god vän till familjen gav oss en upplevelse utöver det vanliga! Jontes fantastiska storebror Christian, vilken go kille. Gunilla, så kärleksfull stark och makalös mamma.  Och Tommy, som med en sån kärlek lyfter oss alla, bara med en blick. Det är något magiskt med denna familj, något som inte går att peka, på men den är så stark att den nästan går att ta på! Deras viktigaste fokus just nu är att Jonte ska få lungor och om du inte redan donerar och vill veta mer! Gå in här; MOD 
Tommy är en stor inspiratör för många, läs mer här; Entreprenör  Jontefonden
 

Fam. Ivarsson

Läs hela inlägget »

Fotograf Helena Kyrk

En av det svåraste uppdragen man kan göra är att fotografera en familj som är en vän och en kollega. Som dessutom är fotograf i vårt projekt . En mäktigare styrka och kärlek än den Sara uppvisar är svår att hitta, och jag är både stolt, glad och tacksam att just jag fick det fina förtroendet att dokumentera er kärlek. Men samtidigt ledsen (el får man skriva arg, ledsen, och arg igen att denna skitsjukdom finns?) att ni med er underbara dotter Alice är en av våra familjer. En stor varm och trygg kram till hela familjen och till dig min fina vän & kollega.
Läs mer om Alice och hennes familj på; www.alicemossan.blogg.se

One of the hardest thing you can do is to photograph a family who is a friend and a colleague. That is also a photographer in our project. A powerful strength and love than Sara exhibits are difficult to find, and I am both proud, happy and grateful that I got it trust to document their love. But at the same time sad. Sad, and angry again that this crappy disease is happen to you, to your wonderful daughter Alice. A large  warm hug to the whole family and to you my good friend and colleague. 
Learn more about Alice and her family; www.alicemossan.blogg.se

Familj som publicerades i Essence VItae 2013
Läs hela inlägget »

Fotograf Helena Kyrk

Vi hade verkligen försökt att få till några dagar att fotografera men vi fick avboka varje gång då vädret visades sig från sin regnigaste sida. Så blev det även denna dagen trots utlovad sol och uppehåll. Jag hade dock inte behövt oroa mig. Majas fantastiska energi och glädje var mer ljus än en sol, och familjens varma kärlek värmde gott mellan dropparna, så det blev en alldeles fantastisk stund. Tack Nina, Robert och Maja för förtroendet ni finns djupt i mitt hjärta. Kram Helena

”Sometimes, said Pooh, the smallest things take up the most room in your heart”

Familj som publicerades i Essence VItae Jan 2014

Vår familj består av pappa Robert, vår dotter Maja och jag själv, mamma Nina. Det här är en inblick i min resa med äggstockscancer. Jag fick mitt cancerbesked den 28 maj 2013. I ett rum på Östra sjukhuset i Göteborg förändrade tre ord hela mitt liv: du har cancer. Tre ord som får blodet att frysa till is. Ger en kalla kårar. Skrämmer livet ur en. Det var dagen innan min dotters 4-års dag.
Försökte fira hennes födelsedag som vanligt, men hemska tankar trängdes i mitt huvud hela tiden… ”tänk om jag inte är med nästa år, tänk om detta är sista gången jag firar Majas födelsedag”. Samtidigt som man ville insupa varenda minut, varenda detalj och känsla så vandrade man runt i ett töcken…Tur att man har en sån fantastisk familj runt sig som stöttar och styrker en!

Jag hade 20 dagar tidigare genomgått en operation för att ta bort en cysta i ena äggstocken, som upptäckts via ultraljud. Enligt kirurgerna så kunde ingen av dem ana att det de funnit då var cancer.

Fick vänta ca 1 månad på en ny operation, kändes som en evighet. Kändes som om ”monstret” i min kropp bara växte och spred sig för varje minut som gick. Konstig känsla det där, att veta att man har cancer som är en livsfarlig sjukdom. Men ändå kände jag mig inte speciellt sjuk, förutom det onda i magen. Oerhört frustrerande att inte kunna göra något åt det utan bara gå och vänta.

Operationen gick bra. Kirurgerna fick dock jobba hårt och länge då cancern hade spridit sig mer än vad de trott, men de fick bort all synlig cancer. De opererade bort båda äggstockarna, livmodern och en del av tjocktarmen. Nu följde cellgiftsbehandling. Utrota monstret! Det var oerhört tufft på många sätt. Allt från håravfall, illamående och kräkningar, enorm trötthet till den hemska känslan av att inte orka ta hand om mitt barn. Ovissheten om det blir bra eller inte. Om man får se sitt barn växa upp. Man kämpar så otroligt mycket med hela sin kropp och själ. Men aldrig att jag ger upp.

Det som givit mig styrka under denna tuffa tid är bl.a. stöd från familj och vänner. Mina livlinor som jag inte hade klarat mig utan. Vi har pratat mycket kring cancern och hur den påverkar mitt och deras liv. Och från första början har jag pratat med en kurator. Det är jobbigt, men befriande och nyttigt att få sätta ord på alla tankar och känslor, få utlopp för all ångest och rädsla. Jag har lärt mig att det är okej att få tänka mörka tankar och gråta ut ordentligt men att inte vara där hela tiden. Jag har använt mig mycket av avslappning och andning för att skapa någon slags balans.
Jag har haft turen att träffa fantastisk vårdpersonal som kämpat med mig och gett mig trygghet och säkerhet. Något som jag bär med mig i alla besök inom vården är att jag ska försöka att inte ställa frågor som jag inte klarar av svaren på.

Det som sporrat mig mest och som fått mig att stiga ur sängen varje dag är Maja. Hennes glada humör och kärleksfulla handlingar har gett mig styrka. Vi har försökt att vara öppna kring min sjukdom i den mån det går med en 4- åring. Det har varit skönt att inte smyga med saker och ting utan låtit henne vara med och försökt svara så gott det går på hennes frågor.
För min del så gav behandlingen positivt resultat, min läkare var nöjd vid senaste undersökningen och nu dröjer det förhoppningsvis till februari tills nästa besök.
Svårast är nu att försöka återgå till en normal vardag. Att hitta styrka och trygghet i att ”monstret” håller sig borta från min kropp, för alltid. Att inte bli livrädd när det gör ont i kroppen eller när man är så trött så man nästan svimmar. Försöka acceptera att saker och ting inte är detsamma, jag är inte densamma. Både min kropp och själ är fulla med ärr. Mycket har förändrats, både till gott och ont. Min själ har blivit mörkare och mer sorgsen, men jag har lärt mig mycket om mig själv.

Jag är starkare än vad jag någonsin kunnat tro, och jag ska aldrig mer ta livet för givet. Det är verkligen en gåva! Nu ska jag försöka att våga tro att jag kommer att bli gammal och grå. Att våga tro att jag kommer att vara med på Majas födelsedag nästa år och många många födelsedagar framöver.

Majas Kärlekar

Läs hela inlägget »