Cancer vs Leo - Bröstcancer

Fotograf Helena Kyrk

Vi satt i början av sommaren och pratade om hur hemskt det skulle vara om någon av oss skulle drabbas av en hemsk sjukdom eller barnen ja gud nåde om det skulle hända barnen något.. Vi visste inte hur nära sanningen vi var då. Några veckor senare sitter vi i J kök, och hon är förbannad och arg och tittar mig stint i ögonen och säger; "Kan det bara få vara ok att jag är skitförbannad att jag måste operera bort mitt bröst, att jag inte vill ha den här knölen i bröstet! Kan det få vara ok att bara få känna så?"- Jag vill ha foton på oss när jag är hel när allt finns kvar, löser du det Helena? - Yes Mam, no problem!!
Där börjar min fantastiska väns resa med humor som redskap. Vi har skrattat, och vi har gråtit men framförallt så har vi bestämt att den här skiten besegrar hon fullt utrustad! Är man ett lejon så är man. Det bara är så... 

Här är ett litet utdrag ur  J;s blogg;
Jag hade sedan tidigare lovat barnen att de skulle få klippa mig innan jag rakar av allt. När A kommer hem och inser att tussar ramlar och att hon snart ska få klippa blir hon överlycklig och springer runt med kökssaxen i högsta hugg och tittar så lystet på mitt stackars hår att jag nästan ångrar mig....

Till slut låter jag iallafall A och S klippa av varsin tofs, S börjar och det är en galet konstig känsla när han gnager och gnager och gnager med kökssaxen innan han tillslut lyckas kapa av den...

Sen var det dags för Mannen att rycka in och raka av hela skiten... Och jösses vad kallt det blev! Jag är van att ha en pälsmössa på huvudet och att gå från det till 3 mm är verkligen en upplevelse. Bortsett från att det känns väldigt tråkigt att vara tvungen att tappa håret är det faktiskt otroligt spännande att se hur man ser ut i rakat och framför allt känna hur det känns (förutom kallt, ganska skönt och det går supersnabbt att tvätta håret).

Mannen är jättesnäll och säger att jag har perfekt hår för att vara rakad, att jag har en fin huvudform och visar då och då bilder på coola skådespelerskor som har rakade skallar för att peppa. Lilla A säger att jag ser ut som en liten gullig bäbis, alternativt en mamma som fått cancer, och att hon ALDRIG ska raka sitt hår (och det kan ju vara svårt att tolka som en komplimang). S är mest bekymrad, han tycker inte att jag ser ut som hans mamma längre, och det ligger ju någonting i det han säger...

Vill du läsa mer,  klicka in dig här www.cancervsleo.blogspot.com

Etiketter: bröstcancer

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln