Majas Kärlekar / Majas Love ones

Fotograf Helena Kyrk

Vi hade verkligen försökt att få till några dagar att fotografera men vi fick avboka varje gång då vädret visades sig från sin regnigaste sida. Så blev det även denna dagen trots utlovad sol och uppehåll. Jag hade dock inte behövt oroa mig. Majas fantastiska energi och glädje var mer ljus än en sol, och familjens varma kärlek värmde gott mellan dropparna, så det blev en alldeles fantastisk stund. Tack Nina, Robert och Maja för förtroendet ni finns djupt i mitt hjärta. Kram Helena

”Sometimes, said Pooh, the smallest things take up the most room in your heart”

Familj som publicerades i Essence VItae Jan 2014

Vår familj består av pappa Robert, vår dotter Maja och jag själv, mamma Nina. Det här är en inblick i min resa med äggstockscancer. Jag fick mitt cancerbesked den 28 maj 2013. I ett rum på Östra sjukhuset i Göteborg förändrade tre ord hela mitt liv: du har cancer. Tre ord som får blodet att frysa till is. Ger en kalla kårar. Skrämmer livet ur en. Det var dagen innan min dotters 4-års dag.
Försökte fira hennes födelsedag som vanligt, men hemska tankar trängdes i mitt huvud hela tiden… ”tänk om jag inte är med nästa år, tänk om detta är sista gången jag firar Majas födelsedag”. Samtidigt som man ville insupa varenda minut, varenda detalj och känsla så vandrade man runt i ett töcken…Tur att man har en sån fantastisk familj runt sig som stöttar och styrker en!

Jag hade 20 dagar tidigare genomgått en operation för att ta bort en cysta i ena äggstocken, som upptäckts via ultraljud. Enligt kirurgerna så kunde ingen av dem ana att det de funnit då var cancer.

Fick vänta ca 1 månad på en ny operation, kändes som en evighet. Kändes som om ”monstret” i min kropp bara växte och spred sig för varje minut som gick. Konstig känsla det där, att veta att man har cancer som är en livsfarlig sjukdom. Men ändå kände jag mig inte speciellt sjuk, förutom det onda i magen. Oerhört frustrerande att inte kunna göra något åt det utan bara gå och vänta.

Operationen gick bra. Kirurgerna fick dock jobba hårt och länge då cancern hade spridit sig mer än vad de trott, men de fick bort all synlig cancer. De opererade bort båda äggstockarna, livmodern och en del av tjocktarmen. Nu följde cellgiftsbehandling. Utrota monstret! Det var oerhört tufft på många sätt. Allt från håravfall, illamående och kräkningar, enorm trötthet till den hemska känslan av att inte orka ta hand om mitt barn. Ovissheten om det blir bra eller inte. Om man får se sitt barn växa upp. Man kämpar så otroligt mycket med hela sin kropp och själ. Men aldrig att jag ger upp.

Det som givit mig styrka under denna tuffa tid är bl.a. stöd från familj och vänner. Mina livlinor som jag inte hade klarat mig utan. Vi har pratat mycket kring cancern och hur den påverkar mitt och deras liv. Och från första början har jag pratat med en kurator. Det är jobbigt, men befriande och nyttigt att få sätta ord på alla tankar och känslor, få utlopp för all ångest och rädsla. Jag har lärt mig att det är okej att få tänka mörka tankar och gråta ut ordentligt men att inte vara där hela tiden. Jag har använt mig mycket av avslappning och andning för att skapa någon slags balans.
Jag har haft turen att träffa fantastisk vårdpersonal som kämpat med mig och gett mig trygghet och säkerhet. Något som jag bär med mig i alla besök inom vården är att jag ska försöka att inte ställa frågor som jag inte klarar av svaren på.

Det som sporrat mig mest och som fått mig att stiga ur sängen varje dag är Maja. Hennes glada humör och kärleksfulla handlingar har gett mig styrka. Vi har försökt att vara öppna kring min sjukdom i den mån det går med en 4- åring. Det har varit skönt att inte smyga med saker och ting utan låtit henne vara med och försökt svara så gott det går på hennes frågor.
För min del så gav behandlingen positivt resultat, min läkare var nöjd vid senaste undersökningen och nu dröjer det förhoppningsvis till februari tills nästa besök.
Svårast är nu att försöka återgå till en normal vardag. Att hitta styrka och trygghet i att ”monstret” håller sig borta från min kropp, för alltid. Att inte bli livrädd när det gör ont i kroppen eller när man är så trött så man nästan svimmar. Försöka acceptera att saker och ting inte är detsamma, jag är inte densamma. Både min kropp och själ är fulla med ärr. Mycket har förändrats, både till gott och ont. Min själ har blivit mörkare och mer sorgsen, men jag har lärt mig mycket om mig själv.

Jag är starkare än vad jag någonsin kunnat tro, och jag ska aldrig mer ta livet för givet. Det är verkligen en gåva! Nu ska jag försöka att våga tro att jag kommer att bli gammal och grå. Att våga tro att jag kommer att vara med på Majas födelsedag nästa år och många många födelsedagar framöver.

Majas Kärlekar

Kommentera gärna:

Senaste inlägg

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln