Capture Love

Capture Love är en Ideèll organisation som arbetar med och för familjer som har drabbats av en livshotande sjukdom. Organisationen består av professionella barn och familje fotografer, designers och övriga sponsorer som bidrar med sin tid och kunskap. Capture Love har som mål att genom fotografi skildra er  och fånga er vardag som familj. Med kärlek , hopp och glädje . Utgångspunkten är att fotograferingen sker i hemmet och i en miljö i närheten där alla känner sig trygga. Varje familj som kontaktar Capture Love blir tilldelad en fotograf som bor i Göteborg med omnejd. För familjerna är denna tjänst helt kostnadsfri. Ingen motprestation krävs. Organisationen drivs genom sponsorer och bidrag.

*All information/texter/bilder på denna sida är copyright av Capture Love och får inte kopieras eller spridas utan tillstånd*

Har du frågor om Capture Love är du välkommen att kontakta oss.

"Capture Love is a non-profit organization working with and for families who have suffered a life-threatening illness. The organization consists of professional familyphotographers, designers and other sponsors who contribute their time and knowledge. Capture Love's goal is that through photography preserve the memory of a loving family and the joy that exists between family members. The premise is that the shoot takes place in the home and in an environment around where everyone feels as secure. Each family who contact Capture Love gets assigned a photographer who lives in Gothenburg. For families, this service is completely free. No consideration is required. The organization is run by sponsors and grants.

* All information / texts / images on this site are copyright of Capture Love and may not be copied or distributed without permission *

Have questions about Capture Love, please contact us."

Det är helt valfritt om man vill publicera här på Capture Loves blogg. Det är några som väljer att inte göra det, och det finns inget tvång till det. Vill du dela din historia för att stötta och hjälpa andra , eller bara för att det är skönt att berätta, så hjälper vi dig med det tillsammans med era bilder som vi tagit på er. 

Fotograf Josefine Litfeldt

Historien om en helt vanlig familj med mamma, pappa, storasyster Maya och tvillingarna Mary och Marlene.
Först drabbades Marlene av leukemi. Det var 2,5 år med tuff behandling på Drottning Silvias sjukhus i Göteborg. Under tiden funderade familjen på om det kunde vara ärftligt och man gjorde även tester på Marlenes tvillingsyster för säkerhetsskull som visade att hon var frisk.

Familjen kände sig lugnade och började se slutet på sjukhusvistelse och oro.Familjen kunde pusta ut i ungefär 3 månader efter Marlenes sista behandling. Då anade familjen plötsligt oråd. De värsta farhågorna besannades när även Mary fick diagnosen Leukemi. Att hon också fått det kan bero på att de är enäggstvillingar.

Det kvarstår ungefär 2 år av Marys behandling. Hon och resten av familjen kämpar på. En dag i taget med fokus på det goda i livet.


Se och läs mer om denna fina familj här;
 TV 4 Play
Aftonbladet
Metro

Vad är Leukemi?
Leukemi är ett samlingsnamn för olika sorters cancer i benmärgen där blodet bildas. Det finns många olika sorters leukemier, som delas in i olika grupper.
Akuta leukemier är mycket allvarliga sjukdomar, som måste behandlas snabbt. Kroniska leukemier kan man ofta ha under lång tid innan de ger besvär. Eftersom behandlingarna har blivit allt bättre blir allt fler friska eller kan leva länge med leukemi.
Det är ovanligt med leukemi, och det är inte ärftligt.
Läs mer; Leukemi 1177

Läs hela inlägget »

Fotograf Louise Johansson

Eveleen föddes 2.5 månader för tidigt (med katastrofsnitt) och har i hennes fem månaders långa liv varit med om ett hundratal undersökningar, två livshotande urosepsisar och dubbla lungkollapser.
Att behöva bli inlagd på sjukhus igen efter att äntligen fått komma hem från den jobbiga neotiden var ett slag i magen. Att åter behöva dela sitt barn med vården. Det var svårt att behöva förklara för storasyster varför Eveleen inte fick följa med hem ifrån sjukhuset. Vid lungkollapsen var det nära att hon inte klarade väntan på ambulanshelikoptern och som tur var hade jag Kim och vänner runt mig för jag själv hamnade i chock och kände att jag inte var nytta för någon. 

Hon blev tidigt bedömd av genetiker och fick vid fyra månaders ålder reda på att hon har ett syndrom som heter Schinzel-Giedion. Detta är en extremt aggressiv sjukdom och det finns ingen chans till att överleva barndomen och är den enda i Sverige med detta syndrom. 

Förutom hjärnskador, njurfel och problem med äta-svälja-bajsasystemet har hon även elakartade tumörer som täcker större delen av underlivet. Innan vi fick svaret på genetiktesten hade vi ändå lite hopp trots alla motgångar. Men vi insåg direkt hur utgången skulle bli när vi läst på om sjukdomen. Vårt sorgearbete började redan när jag var gravid då vi inte trodde hon skulle överleva utanför magen. En sorg över att inte ge Amy ett syskon som hon längtat så efter och en sorg över att vår yngsta dotter inte skulle klara sig i denna värld. Men hon trotsade alla odds och har varit den största kämpen jag någonsin stött på. Vi har gråtit så många tårar att det nu inte finns många kvar.

Vi har försökt att ta oss igenom vardagen under dessa månader på bästa sätt trots att vi spenderat Eveleens halva liv på sjukhus.
Eveleen fick fyra veckor hemma efter lungkollapsen och då passade vi på att ta hand om vår gamla gård, våra djur och ha skoj med världens bästa storasyster! 

Hon avled här hemma på det finaste sättet, 5 månader och 2 veckor gammal somnade hon lugnt in. Nu befinner vi oss i en tid med många blandade känslor. En extrem sorg över att det blev som det blev. Att hon inte fick det liv hon förtjänade. Samtidigt är vi lättade för hon slipper lida mer och vår oro har släppt. Det är så svårt för Amy att förstå var hennes älskade lillasyster är och hur förklarar man något man inte förstår sig på själv? Tur att ett barn är så ologiskt logisk genom sin fantasi att de ofta skapar något vackert av det hela. Vi har en tuff tid framför oss men vi har en egen stjärna på himmelen som lyser upp vägen för oss så vi inte går vilse!

Det vi och Eveleen gått igenom skulle jag inte önska min värsta fiende men jag är glad att fått träffa den största kämpen som lärt mig och många andra en hel del på vägen!

Vila i fred vår starka, fina, mycket speciella tjej.

Mamma Annica

http://gravidmedfragetecken.blogspot.se/?m=1

Läs hela inlägget »
Etiketter: schinzel-giedion

Vi har en ny fotograf i vårt team, inte ny för oss utan en kär vän och kollega!
Fotografering och skaparkraft är mitt livselixir. Här tar, ger och andas jag den energi som för mig framåt och ger avtryck i mitt skapande. Jag är månskensfotografen som älskar motljus, kan dricka baljor med grönt te, njuter av att känna en mjuk hästmule i handen som letar efter godis, tycker att Lars Lerin målar dom vackraste akvarellerna i världen, diggar att åka skidor, urdålig på att förlora i spel mot mina barn, upptäckt att det är beroendeframkallande att besöka gym, tycker att människorna i världen ska vara lite snällare mot varandra och fullkomligt älskar mina DIYprojekt där allt som oftast en Montana sprayburk är inblandad.  2012 drabbades ett av våra tre barn av en elak tumör på njuren. Idag, tre år senare har jag nytt jobb samt startat företaget Motljus. Min största lärdom av dehär åren är att våga leva även om det ibland är steg för steg eller dag för dag. På min hemsida kan ni följa mig www.fotografmotljus.se
Med värme Josefine.
Josefine har själv varit med sin familj då vi verkade under Essence vitae  http://essencevitae.com/modiga-tyra/

Läs hela inlägget »

Fotograf Helena Kyrk

Vi satt i början av sommaren och pratade om hur hemskt det skulle vara om någon av oss skulle drabbas av en hemsk sjukdom eller barnen ja gud nåde om det skulle hända barnen något.. Vi visste inte hur nära sanningen vi var då. Några veckor senare sitter vi i J kök, och hon är förbannad och arg och tittar mig stint i ögonen och säger; "Kan det bara få vara ok att jag är skitförbannad att jag måste operera bort mitt bröst, att jag inte vill ha den här knölen i bröstet! Kan det få vara ok att bara få känna så?"- Jag vill ha foton på oss när jag är hel när allt finns kvar, löser du det Helena? - Yes Mam, no problem!!
Där börjar min fantastiska väns resa med humor som redskap. Vi har skrattat, och vi har gråtit men framförallt så har vi bestämt att den här skiten besegrar hon fullt utrustad! Är man ett lejon så är man. Det bara är så... 

Här är ett litet utdrag ur  J;s blogg;
Jag hade sedan tidigare lovat barnen att de skulle få klippa mig innan jag rakar av allt. När A kommer hem och inser att tussar ramlar och att hon snart ska få klippa blir hon överlycklig och springer runt med kökssaxen i högsta hugg och tittar så lystet på mitt stackars hår att jag nästan ångrar mig....

Till slut låter jag iallafall A och S klippa av varsin tofs, S börjar och det är en galet konstig känsla när han gnager och gnager och gnager med kökssaxen innan han tillslut lyckas kapa av den...

Sen var det dags för Mannen att rycka in och raka av hela skiten... Och jösses vad kallt det blev! Jag är van att ha en pälsmössa på huvudet och att gå från det till 3 mm är verkligen en upplevelse. Bortsett från att det känns väldigt tråkigt att vara tvungen att tappa håret är det faktiskt otroligt spännande att se hur man ser ut i rakat och framför allt känna hur det känns (förutom kallt, ganska skönt och det går supersnabbt att tvätta håret).

Mannen är jättesnäll och säger att jag har perfekt hår för att vara rakad, att jag har en fin huvudform och visar då och då bilder på coola skådespelerskor som har rakade skallar för att peppa. Lilla A säger att jag ser ut som en liten gullig bäbis, alternativt en mamma som fått cancer, och att hon ALDRIG ska raka sitt hår (och det kan ju vara svårt att tolka som en komplimang). S är mest bekymrad, han tycker inte att jag ser ut som hans mamma längre, och det ligger ju någonting i det han säger...

Vill du läsa mer,  klicka in dig här www.cancervsleo.blogspot.com

Läs hela inlägget »
Etiketter: bröstcancer

Fotograf helena Kyrk

För några månader sedan  intervjuades vi av Hemmets Journal om vårt arbetet för Capture Love. Nu finns tidninge  i affären! Vi träffade en familj som vi fotograferade för Capture Love i somras. Du kan läsa om deras gripande historia här www.capturelove.se. Jag passade på att fotografera lite bilder när jag ändå var där. Stina får mitt hjärta att svälla och man vill bara gosa mysa busa med henne och lillasyster Alice . Stina hade haft många kramper under natten så hon var väldigt trött men som vanligt ett stort härligt leende. Tack Emelie Johansson Fd Bengtsson och Markus för att jag får visa er kärlek och styrka. Det som är  sån styrka i projektet är att alla fotografer har en koppling till detta dvs, har själva barn som varit sjuka el har det i familjen och tom det värsta av allt, förlorat ett barn. Vilket gör det både svårt men oxå lättare att förstå och att agera utifrån olika händelser. Jag är stolt över vårt lilla team som kommer med så mycket erfarenhet <3

Läs hela inlägget »
Etiketter: hjärnfonden neurologi

Fotograf helena Kyrk

Nina & Maja liten film

TACK FÖR ATT DU FINNS
- av Siv Andersson

Jag är så tacksam för 
att jag fått möta dig. 
För att du är speciell 
och värdefull för mig. 

Det som gör dig unik 
finns i ditt sätt att vara, 
din styrka och ditt mod 
och allt som du kan klara. 

Den kärlek som du ger 
i omtanken om andra 
ger lärdom om hur vi 
ska vara mot varandra. 

Du är en sån person 
man lätt håller kär. 
Tack Nina för att du
delar dina ord som berör.
Helena


Denna lilla familj består av Maja, snart 6 år och mig själv, mamma Nina. Detta är andra gången som jag bloggar här och ger en inblick in min fortsatta resa med äggstockscancer. 
Besked om återfallet kom i september. Jag visste att något var fel men det går ändå inte att gardera eller förbereda sig för ett sådant besked. Skräcken som sköljer över en. Känslan av att nu är det kört. Känslan av att återigen pressas ner under vattenytan, inte få luft. Samtidigt som jag var helt förtvivlad så kände jag mig så arg och frustrerad över att jag inte blivit hörd när jag påpekat flera gånger för läkaren dom saker som känts fel, som min kropp signalerat om. Om jag ändå hade gapat högre!... En av dom absolut värsta sakerna är att behöva berätta för alla man älskar och bryr sig om. Igen. Uppleva deras reaktioner, förtvivlan och frågor. Det gör så obeskrivligt ont.  Nu var det snabba ryck som gällde. Operationen behövde göras omgående. Det var otroligt ångestladdat att gå igenom samma procedur igen. Inskrivning på sjukhus. Alla förberedelser som skulle ordnas med där och hemma. Samtal med olika vårdpersonal som man så innerligt vill ska inge hopp om att detta ska gå bra, säga att vi fixar det här! Men denna gången gick inte operationen bra. Det gick inte att ta bort "monstret" kirurgiskt utan dom fick stänga igen och nu lägga hoppet på cellgiftets verkan. Det kändes som att vakna i en film och få höra detta, jag har suttit och gråtit till allt för många tv-serier där detta händer. Men nu var det jag som låg i sjukhussängen och det var högst verkligt. 

Jag gör saker jag aldrig trodde jag skulle göra vid 36 års ålder; ordnat med testamente, skrivit farväl-brev till min dotter, funderar på vilka låtar som ska spelas på min begravning, besöker sjukhus varje vecka. Funderar dagligen på om cancern alltid kommer att finnas i min kropp, om jag alltid kommer behöva ta cellgifter? Troligtvis ja. Tänk om det inte finns några fler mediciner att tillgå? Om dom säger att det inte finns något mer att göra...På någott vis ändras ramarna hela tiden, man lär sig att hantera mer och mer tunga saker på vägen och tänka om. Ladda om, anpassa sig. Jag bär självklart fortfarande på drömmar om framtiden; så som att få uppleva Majas milstolpar i livet, att förhoppningsvis hitta kärleken igen, att en dag få gifta mig, få resa till NY, ja det finns massor att drömma om - stort som smått! Jag har så mycket att leva för. 
En av dom absolut viktigaste verktygen för att klara av en sådan här kris är att prata om det, det finns verkligen inga genvägar. Det låter kanske enkelt men det krävs mer än man kan ana.  Men det ger också mer än man kan ana. Det är livsviktigt. Samtal, vägledning och rådgivning, framförallt med professionell hjälp men också med närstående. Någon som lyssnar, inte dömer. Som inte stänger av för att det blir för jobbigt. Ofta kanske man håller tillbaka för sina nära och kära, för att inte såra dom eller tynga dom med det mörka eländiga. För man måste lyfta på varenda sten, försöka att inte hålla tillbaks. Alla rädslor, mörka tankar, förbjudna tankar, ilska, frustration, frågetecken, ovisshet, lycka, styrka, livet. Tankarna finns där, dom är som dom är och inget man kan kontrollera, men man kan försöka hantera dom på olika sätt. Försöka resonera med rösten som säger en massa hemska saker till dig. Som drar åt snaran runt halsen. 

Vår familj har splittrats på vägen och det är otroligt tungt och smärtsamt. Sjukdom och separation är mer än vad man kan klara av ibland men det finns inget att göra mer än gå igenom det. Rida ut stormen. Även om jag kämpar för fullt med att inte drunkna i denna sörja och det är svårt att se klart i vissa lägen, så vet jag två saker: jag lever, här och nu, och jag kan ta hand om min dotter. För det är jag oändligt tacksam. Som tur väl är har jag Maja som följeslagare och bättre sällskap kan man inte ha! Denna fina kloka lilla tjej med stor själ och så stort hjärta. Vi pratar öppet om både cancer och ändrade familjeförhållanden. Hur viktigt det är att visa känslor och få sätta ord på dom. Jag har nog berört alla aspekter kring cancern med Maja, förutom döden. Det tar vi den dagen då det behövs. Vi har ett otroligt fint stöd av familj och vänner. Vet inte var jag varit utan all denna omtanke, kärlek och värme. 
När vi ändå är inne på det ämnet så vill jag uttrycka ett speciellt stort tack till fotograf Helena Kyrk. Inte bara vad hon gjort och gör för vår familj, utan för alla Capture Love-familjer. Hon har ett stort hjärta och kör ett villkorslöst och osjälviskt engagemang. Hon pushade och uppmuntrade mig till att fotas igen, då jag själv var trött, rädd och dålig av cellgifter i början av denna resa. Hon sa bl.a. att det är en viktig del i min kamp. Och det stämmer, idag är jag så glad och tacksam för att vi gjorde det. Det ger så fina minnen, och stärker mig något enormt i mitt fortsätta äventyr med mitt livs lilla kärlek <3

Läs hela inlägget »

Ett fantastiskt fint projekt!
Julia Ågren, 10 år från Örnsköldsvik är en av deltagarna i den avslutande delen av det konstnärliga projektet Läkekonst.

Hon säger bland annat att hon glömde bort att hon var på sjukhus när hon höll på med musik och skrivande.
http://www.vk.se/plus/1342463/julia-glomde-bort-att-hon-var-pa-sjukhus?pak=oyTGhrCFSV79P8QJnkSKEDqKgsbrA%2F2dS%2Fy3pkgu2VflI%2BPR3w%2F8kyBe6emexg%3D%3D

Läs hela inlägget »